Ett eko ur det förgångna:
Tidigt -80 tal började jänkarna göra overdriveautomater för att sänka varvtalet på landsvägen - och därmed förbrukningen. Jättebra idé!
För den som inte använde sin bil...
Som tidningskusk var dom nya, plusha Chevorna avskydda!
Man visste aldrig om man skulle komma hem från kvällstidningsrundan för att hinna köra morgontidningarna vid midnatt...
Vi chaufförer slogs om dom gamla bilarna; Dodgar med skottsäkra 727-automater, gammelchevorna - till och med uråldriga, ryggbrutna IH;
"ståkiosker" som stod utrangerade som reservbilar med både 40.000 och 50.000 mil på mätaren gick ut före dom flingflongandes nya Chevorna med både krom och lite ljudisolering.
Ingen ville ta i skiten - och boven var den då nya TH 700 transmissonen med overdrive.
Den gick helt enkelt i smulor under belastning när overdriven planlöst hoppade i och ur under verkliga
svenska förhållanden - detta var under värsta "55 miles/hour hysterin" i USA, och GM stod helt handfallna inför problemen i Sverige.
Man flög in crate efter crate med nya och modifierade lådor, och inte en enda enda klarade så mycket som 10.000 mil.
När GM insett det omöjliga i modifiera i blindo, utan att kunna duplicera de speciella förhållanden som svenska tidningsbilar rullade under så stoppade dom helt enkelt huvudet i sanden och gjorde sig oanträffbara.
Problemet löstes av en chaufför med en idé och RoT Jonssons bil i Huskvarna:
Ett klipp i en kabel, relä och vippbrytare med kontrollampa på panelen!
Materialkostnad då: 25 spänn!
Tidsåtgång per bil: 15 minuter!
Häpp!
På så vis fick vi chaufförer sköta iläggningen av overdriven när det passade - plan väg/högt tempo/medvind/lite last/stryk det ej tillämpliga.
Sensmoral:
Det är skillnad på teori och praktik - och en intresserad förare är alltid bättre än oengagerade tekniker.
Swedefe