För några veckor sedan så hände något som aldrig händer en själv, något som man bara hör händer andra, jag var med i en trafikolycka. Tack och lov så blev det inte värre personskademässigt än att den andra föraren fick ett skrapsår på ena knäet, och att vi bägge var lite lätt skärade och uppskakade efteråt. Våra fordon mådde dock inte lika bra. Skadan på min bil såg inte så farlig ut, men då den inte var värd så mycket, så ansåg försäkringbolaget att den skulle lösas in. Helt plötsligt så stod jag alltså där, nästan mitt i livet kanske lite på väg nedåt, utan en bil. Vi bor i en urban miljö med goda kommunikationer, till och med så nära våra jobb att vi kan cykla eller gå, jag och min hustru, så vi MÅSTE inte ha bil för den sakens skull. Faktum är att jag bara tar bilen 4-5 gånger om året till jobbet, och det om jag ska åka någonstans direkt efteråt. Hustrun har för övrigt inte ens körkort. Men vi har barn, och det ÄR så otroligt bekvämt att ha en bil till hands precis när man vill om man vill åka någonstans på fritiden. Handla mat, hälsa på släktingar och vänner, eller om man exempelvis vill lyxa till det med en tripp till Kolmården.
Nu var inte frågan: "Vad gör vi nu?" Vi visste vad som behövde göras, vi behövde köpa en ny bil. Frågorna var snarare; "vad ska vi köpa för bil?" Och, långt mycket viktigare; "hur mycket får den kosta?"
Vi kör inte så mycket, sen vi köpte den numera krockade bilen så har vi kört mellan 600 och 1 000 mil om året enligt besiktningsprotokollen, så vi vill inte lägga ner för mycket pengar på en bil som ändå "bara står och kostar pengar". Dessutom så är vi i en position att vi inte kan lägga ned hur mycket pengar som helt på en bil. Med barn i hemmet och fler på väg så har man redan en del hyfsast djupa hål att fylla i vardagen. Vi tänkte att vi skulle lägga det vi skulle få från försäkringsbolaget i handpenning på en bättre begagnad bil, och om den summan räckte till handpenning, vägskatt och en full tank så lekte livet. Då återstod frågan; "vad ska vi köpa för bil?"
Jag ville köpa en så iskall bil på marknaden som möjligt, för att så att säga sträcka ut stålarna så mycket det gick. En Mitsubishi galant igen kanske? En bil totalt okänd för Svensson, vilket märks på andrahandsvärdet. Eftersom vi hade haft en sådan i tre år så visste vi ju att det var en jäkla bra bil faktiskt. Nja, vår Mitsubishi galant hade lite trång skuff, speciellt mellan hjulhusen, så en bättre begagnad sådan ville vi inte ha. Galanten går dessutom inte att köpa nyare än -01 eller -02, så vi kunde ju "bara" köpa en exakt likadan. En C5:a kanske? Svärfarsan ägde en 01:a tidigare som han köpte ny, en riktigt kanonskön bil som lastade hur mycket som helst. Nja, den föll bort på att många C5:or HAR problem. Svärfarsans bil var ett måndagsexemplar som gick sönder efter 600 meters körning från återförsäljaren, som NY. Den bodde på verkstaden en hel del under de två år han ägde den. Vi har också några i släkten som har goda vänner vars C5:or har krånglat en del. Dessutom så ville jag tillbringa mindre tid i ett garage i framtiden än vad jag gjort hittills. En SAAB då, en 9-5:a? Det är också en av de kallare bilarna som finns på marknaden av de som lämpar sig bra för en barnfamilj? Brorsan har en 9-5:a som han är jäkligt nöjd med. En annan fördel med SAAB är att SAAB-forumet är dynamiskt och aktivt, det bor många SAAB-ägare i landet och kunskapsbasen är enorm. Jäkligt kul att köra också. Det som jag har emot SAAB, det är att min Galant från -98 är en tystare bil, och att skuffen på SAAB:en inte imponerar trots att den är så pass mycket större än Galanten. Frugan gillar dessutom inte SAAB, säger hon i alla fall, så den kunde också strykas från listan. Både C5 och 9-5 är dessutom hemskt osexiga, och att köpa såna bilar är kanske lite för Svensson för oss. Då skulle vi lika gärna kunna käka filmjölk och macka med prickig korv till frukost resten av livet. (Inget ont om det, prickig korv är gott.)
Min fru, som lider av en kronisk ledsjukdom, ville dessutom hemskt gärna köpa en SUV. Jag ansåg att jag inte ville lägga pengar på en sån, då SUV:ar är lite dyrare i inköp och drift. Dessutom så har jag alltid tänkt att de är större än gemene bil, och med stora bilar kommer stora kostnader i form av reservdelar och dylikt. Men hon ville gärna köpa en sådan för de ÄR så otroligt mycket lättare att kliva i och ur och skönare att åka med i. Hon har ju dessutom inget körkort och får ju alltid kliva ur på trottoarsidan när vi fickparkerar. De dagar som hennes ledsjukdom påminner henne som mest om sin existens, så kan hon inte kliva ur vår bil utan hjälp när vi parkerar längs en trottoarkant. Så ok, en SUV fick det bli.
Efter att ha finkammat internet så stod det helt klart att det fick bli en Santa Fe av de första årgångarna. Eftersom det är jag som ska köra bilen, och kan mest om bilar av oss två, så stod det på min lott att ta reda på så mycket som möjligt. (En uppgift som jag gärna tog mig an, själva jakten är nästan roligast.) Eftersom jag är lite bilintresserad så har jag hängt på det här och en 5-6 andra motorforum ett tag, så att man den dag man ska köpa nytt har ett hum om vad man bör titta på. Jag lusläste ALLA (tror jag) trådar om köpråd, vanliga fel och saker att se upp med rörande SM. De vanligaste tipsen för att köpa begagnad bil kunde jag ju redan som ett rinnande vatten, nu ville jag hitta de vanligaste fällorna rörande Santa Fe. Jag lusläste varenda testkörning och bedömning någonsin skriven på svenska av en motorjournalist. (Det är fantastiskt vad lite det måste krävas för att bli motorjournalist egentligen, räcker det med att kunna de viktigaste grammatiska reglerna och lite skrivregler?) Efter att ha ägnat ett antal timmar framför datorn här hemma så kunde jag sammanfatta min nyvunna kunskap för min fru: Santa Fe verkar vara en bra bil. (För de som någonsin tvivlat, kolla gärna upp ORDENTLIGT hur mycket fel som vissa hissade premium- och premiumwannabbemärken har.) Med tanke på vad som har skrivits om Santa Fe, så antar jag att Hyundai inte köper sådär jättemycket reklamplatser i motortidningarna, ialla fall historiskt. Dessutom så hade jag sån tur att svågern ägt två Santa Fe:r, en med lilla motorn och en med V6:an, han sa att vi skulle glömma den raka fyran på en gång. Vi som tillbringar 75 % av vår tid i bilen i en urban miljö skulle inte få göra annat än att sitta och rycka i växelspaken. Eftersom vi dessutom inte kör så många mil per år så är den, förhållandevis, inte så mycket större merkostnaden för en V6:a så otroligt värt det.
Ok, nu när vi hade slagit fast att det skulle bli en Santa Fe med V6:a, så var det dags att luskamma internet. Först blocket för att få en prisbild, och sen bilpriser.se. Bilpriser.se tycker jag för övrigt är bättre då det klarare framkommer vilken typ av handlare det handlar om. Jag tänkte verkligen inte köpa en bil av en hästhandlare eller någon med kontoret på fickan. En MRF-handlare skulle det vara, något annat var absolut inte aktuellt. (Nu finns det säkert de som tycker annat, och då kan ju de handla hos dem. Nu var det ju JAG som skulle köpa bil, och jag bestämmer själv vem jag ska köpa av och till vilket pris.) Efter några dagars tittande, stötande och blötande så hade vi trattat ned utbudet till 6 objekt. 3 av dessa låg tyvärr ganska långt bort, men jag var inte främmande för att köpa en tågbiljett för att åka och titta på en bil om så krävdes. Ett av objekten i närområdet hade de flesta rätt utom på två punkter. 1. Priset var i de övre domänerna av vad vi hade tänkt oss, och 2. den hade bara runt tusen mil kvar till kamremsbytet. Den ville vi inte ha, men vi tänkte att den fanns ju så nära att vi kunde ju åka och klämma och känna på den i alla fall. Stoppa in en barnstol i bak och kolla utrymmet och så vidare. Men, då jag inte gör någonting halvdant så gjorde jag naturligtvis min plikt gentemot mig själv och min familj, och tog reda på allt om bilen i fråga. Även om vi såhär i förväg inte ville köpa bilen, så kunde det inte skada att känna till så mycket som möjligt om den "utifall att". Stora bilar med stora sugmotorer är som bekant hyfsat kalla på marknaden, och de rullar inte ut ur hallarna av sig själva om man säger så. Så det fanns ju en c h a n s i alla fall, att handlaren skulle gå så lågt i pris att bilen skulle gå från zero till hero. (Personligen så är jag för övrigt ett stort fan av stora sugmotorer, ju större desto bättre, det törs jag stå för även i dagens miljötänkade värld. En dieselmotor, hur liten den än är, tar fortfarande livet av mig fortare än en stor bensindriven sugmotor.)
Och då, som en jätteblixt från den klaraste av de klarblåa himlar, så kom Upptäckten. Jag köpte en carfax-rapport på bilen i fråga, och fick då veta att bilen var till salu hos samma återförsäljare som sålde bilen som ny, samt att den var otroligt välservad av samma återförsäljare. Tack vare transportstyrelsen så visste jag dessutom att den tidigare ägaren varit den enda ägaren. Men när jag hade lusläst rapporten så såg jag även något annat. Jag upptäckte att bilen var nyservad en knapp månad innan den gick ut till försäljning, och att den vid det tillfället hade rullat hela 3 000 mil mindre än vad annonsen sade. Jag trodde knappt att det var sant och letade genast fram annonsen på nätet igen, jag sparade ned bilden av bilens instrumentbräda på datorns skrivbord och förstorade sen upp den så gott det gick utan att det blev för suddigt. Jodå, det stämde, bilen hade faktiskt gått så lite som carfax-rapporten sade. Jag blev alldeles till mig när jag såg detta och talade genast om för min fru att bilen som vi tänkte åka och titta på i helgen helt plötsligt hade halkat upp till en ohotad förstaplats. Om bilen är fräsch och vi kunde få den för X kronor så skulle vi inte tveka en sekund förkunnade jag. Hon frågade om jag var säker och jag lade genast fram mina motiv med slutklämmen; "det är den här vi ska ha". Den har gått från zero till fucking Hero! Kvällen innan betedde jag mig som en barnunge och hade otroligt svårt att sova. (Som om någon annan skulle köpa bilen under natten.) På morgonen så hade jag svårt att slappna av och var allmänt rastlös. Jag ville inte hänga på låset hos dem och verka för ivrig, utan komma sådär lagom en bit efter att de hade öppnat. Bilen hade stått hos dem en månad, så det var inte särskilt troligt att den skulle försvinna innan jag hunnit komma, men jag var trots detta lite orolig och nervös.
När vi kom dit så var det helt tomt på folk, jag hittade en säljare och förklarade att jag ville klämma och känna på en av deras bilar. Han frågade då om jag var intresserad av en provkörning, men det tackade jag nej till med motiveringen att vi bara var där för att klämma och känna lite. Kolla om hela familjen fick plats och så. Ganska snart så var bilen upplåst och vi tittade och tittade, letade detaljer, felaktigheter och konstigheter. Bilen var verkligen ett riktigt toppexemplar, inte en rostfläck i karossen, inte en enda IKEA-bula någonstans. Undertill så var det lite rost, men inget märkvärdigt, faktiskt mindre än vad man kunde förvänta sig av en 10 år gammal bil. (Vad fan menade "Vi Bilägare" med undermåligt rostskydd värt en 2:a?) Inne i bilen så skulle man nästan kunna tro att den precis rullat av bandet i Ulsan. Vi gillade den vinröda färgen i lacken, för övrigt samma färg som vår Galant, och att det var ljusgrått skinn istället för svart som gärna blir lite varmare på sommaren. Att bilen hade lastgaller, som är hyfsat lätt att ta bort, var ett plus, ibland när vi ska hälsa på vänner över natten så packar vi som inför en tre veckor bilsemester. Formguten plastmatta med kanter i skuffen är också riktigt bra, speciellt blöta och/eller snöiga dagar när barnvagnen hakar på. Faktum var att det enda felet som vi kunde hitta efter att ha tagit några varv runt bilen var att handtagen på höger sida flagnat lite, förmodligen så har bilen stått parkerad i östlig riktning hela livet, med dess södra sida mot den brännande solen. Samt att det svarta handtaget på bakluckans bakruta inte var knallsvart längre. Bagateller, med andra ord.
Eftersom jag visste allt som behövdes veta om Santa Fe i allmänhet och just den där bilen i synnerhet, så förkunnade jag för frugan och lillgrabben att vi måste ta ut skönheten på en provtur. Att hitta en Santa Fe Exclusive av den årgången och med de milen, det gör vi bara inte i den närmaste framtiden. Framförallt inte i det skicket. Dessutom så behöver vi en bil å det snaraste, vår fina Mitsubishi ska ju skrotas. Jag knallade in till säljaren och förklarade att vi ville ta bilen på en provtur, och det var naturligtvis inga problem. Innan vi ens var uppe på motorvägen så visste vi att vi gillade bilen, V6:an var inte lika respektingivande som svärfarsans 4,7 liters V8:a, men den morrade riktigt fint. Efter att ha svängt av motorvägen på ett i förväg utsett ställe, så testade vi att allt fungerade enligt belåtenhet rörande ABS och knakande drivlina och så. På vägen tillbaka så resonerade vi oss fram till vad vi ville betala för bilen. Jag trodde då att det skulle nog inte vara några problem att få ner priset en hel del, firman hade haft bilen en månad och det är inte omöjligt att vi var de första seriösa spekulanterna. Vinterdäck ingick inte enligt annonsen, men om vi kunde få med det också så borde vi vara mer än nöjda med en 10 %-ig sänkning av priset. Om vi inte slog till då så fick vi skylla oss själva sa jag, för det vore nästan drömmen.
Väl tillbaka hos säljaren så frågade han direkt vad vi trodde och tyckte, jag sa att jag gillade bilen och frågade om vinterdäck ingick. Han sa att det skulle han nog kunna skaka fram. (Rätt fula plåtfälgar, men mönsterdjupet var gott.) Vi gick in till hans kontor och så började förhandligen. Jag har själv alltid tyckt att det är bra att ta kommandot i en förhandling, om jag får börja så ligger ju ribban på plats och motparten måste då komma med ett motbud. Det svåra är dock att lägga ribban rätt. Så jag inledde med att fråga om han kunde gå ner i pris, annars så var vi inte intresserade. Det kunde han minsann, och så frågade han vad jag hade tänkt mig. En riktigt slipad uv till säljare hade ju sagt att han naturligtvis kunde gå ned ETT PAR TUSEN och därmed stängt alla dörrar som ledde till ett kanonpris för köparen. Nu gjorde han inte det, och lade därmed upp bollen på straffpunkten åt mig. Nu hade jag verkligen chansen att bestämma priset, om jag lade ett riktigt skambud så skulle han förmodligen sitta och göra grimaser en stund och knappa på datorn, kanske till och med gå och "ringa till försäljningschefen" som säljare ofta gör. (I själva verkget så brukar de gå på toa eller köra en omgång tetris eller ms röj.) Och eventuellt återkomma med mitt önskebud som skulle vara mittemellan utgångsbudet och skambudet, slutpriset skulle då, i teorin, kunna landa någonstans mellan skambudet och mitt i förväg utsatta önskepris. Problemet var bara att jag kunde inte lägga ett skambud, det gick bara inte. Att lägga ett skambud på den bilen hade varit en förolämpning, vi satt ju ändå i ett kontor tillhörande en respektabel firma. Och bilen VAR värd det de begärde för den. Jag hade sagt till mig själv så många gånger innan att jag var inte där för att skaffa en kompis till, jag var där för att köpa en bil till ett så bra pris som möjligt. Men nej, jag kunde inte skambuda den här gången. Jag bjöd 13 % under utgånsbudet, och fick svaret att det gick inte, och så var holmgången igång. Det slutgiltiga priset landade på 8 % under utgångspriset, vilket var sämre än vad vi hade önskat oss men ändå helt ok. En handskakning senare så var saken biff, vi hade blivit med Santa Fe. Säljaren gratulerade mig till att ha köpt en riktigt, riktigt, fin bil. Och jag, jag håller med.
Nu, en dag senare, så har jag hunnit med att köra drygt tjugo mil blandat stad och motorväg, och jag är sjukt nöjd med bilen. Jag tycker att bilen är riktigt tyst, att kommunicera med baksätespassagerarna i motorvägsfart går ju hur bra som helst. Man sitter bra i bilen, inte de bästa stolarna på marknaden men komforten är ändå helt ok. Motorn spinner på som en katt, bilen är inget fartvidunder men jag älskar att känna att jag har en riktig råkraft under huven. Mitt eget lilla kärnkraftverk. Det är en bil som man inte har bråttom i, en motorjournalist skrev att bilen var sådär amerikanskt gungig, som om det skulle vara något negativt. Personligen så älskar jag den där lite mjuka gången, jag fullkomligen njuter i fulla drag när jag kör runt i stan och på mindre vägar där jag gärna ligger under hastighetsbegränsningen och cruisar fram, lite sådär med ett löskokt ägg under pedalen som trampas sönder lite då och då. Jag återkommer i en lite mer omfattande text om själva ägandet längre fram. I Min första Santa, del 2.
